Politikens nya landskap

”Efter valet befinner vi oss i ett nytt politiskt landskap.” Denna formulering använde H. M. Konungen när han höll sitt tal vid riksdagens högtidliga öppnande den 30 september. Arrangörerna bakom frukostseminariet hos Gullers Grupp i morse var inne på samma tankegång. ”Politikens nya landskap” löd rubriken och den centrala frågan var om det nu är dags att rita om den politiska kartan.

frukost_gullers_lennart_olofJa, svarade jag, som är statsvetare och numera rådgivare vid Gullers Grupp. Årets val bekräftade att det svenska politiska systemet nu har gått igenom en grundläggande förändring. Vi har fått ett åttapartisystem, nästan ett niopartisystem om man räknar in Feministiskt initiativ. Socialdemokraterna har förlorat sin särställning som dominerande och enda statsbärande parti. Med Sverigedemokraterna har Sverige fått ett antisystemparti som stöds av var åttonde väljare. Ett relativt lättstyrt land har blivit betydligt mer svårstyrt.

Rent matematiskt skulle S, MP, C och FP kunna bilda en majoritetsregering men eftersom Alliansen håller samman saknar denna lösning politisk aktualitet. En socialdemokratisk enpartiregering skulle kunna hanka sig fram genom hoppande majoriteter, ungefär som Ola Ullsten en gång gjorde som ledare för en folkpartiregering i extrem minoritet. Men Stefan Löfven har i stället valt att bilda en koalitionsregering i minoritet. Frågan är hur länge det håller att regera genom den tunga metoden att dubbelförhandla, först inom regeringen och sedan med andra partier i riksdagen.

Lennart Nordfors, vice VD vid Gullers Grupp, invände att Ullstens modell förutsätter att regeringen tänker driva en aktiv linje och försöka få igenom en lång rad politiska reformer genom riksdagen. Men detta är inte alls säkert. Ett mer realistiskt scenario är tvärtom att regeringen blir handlingsförlamad och nöjer sig med att förvalta status quo. I så fall har vi att se fram emot en period av odramatisk tråkighet i svensk politik.

Seminariet gästades av tre personer som numera står utanför partipolitiken men som alla haft centrala positioner bakom kulisserna i regeringskansli och partiledningar.

Helena Dyrssen, i dag överdirektör vid Skatteverket, var med som fp-representant i den äntringsstyrka som beredde vägen för det borgerliga maktövertagandet 2006. Under de följande åren ingick hon i Alliansregeringens samordningskansli och hon noterade att den nya tvåpartiregeringen valt en likartad samordningsmodell.

Helena Dyrssen stack hål på mediemyten att posten som departementschef är så avgörande. Maktspelet inom en koalitionsregering avgörs helt på partiledarnivå, menade hon. Därför utgör Miljöpartiet en osäkerhetsfaktor i den nuvarande regeringen. Regeringens öde kan avgöras av hur stort grästrotsinflytande som kommer fram via de årliga MP-kongresserna och hur snabbt de två språkrören kommer att bytas ut.

Anders Holmestig, nu vice VD vid LRF, hade varit med under S-C-samarbetet för tjugo år sedan och har också erfarenhet som politisk sakkunnig i statsrådsberedningen. Han påpekade att Sverige för första gången i modern tid saknar ett särskilt departement för jordbruks- och landsbygdsfrågor. Han förutspådde också att regeringen kan komma att utnyttja sina konstitutionella möjligheter att styra riket utan att gå via riksdagen. Utnämningar, regleringsbrev och utredningsdirektiv är exempel på maktinstrument som kan få ökad betydelse.

Peter Larsson, tidigare socialdemokratisk strateg och numera samhällspolitisk chef vid Sveriges Ingenjörer, tillade att det finns viktiga samhällsbeslut som fattas utanför den partipolitiska arenan. Industriavtalet och trepartsöverenskommelser har spelat stor roll för att Sverige återhämtade sig såpass väl efter 1990-talskrisen. Signalerna om ett förnyat samarbete mellan LO och Svenskt Näringsliv är därför mycket betydelsefulla.

Flera i den fullsatta salen ville vara med i diskussionen. Folkpartisten Carl B. Hamilton varnade för att glömma bort den europeiska dimensionen. En regering är tvingad att få fram gemensamma positioner inför varje fredagsmöte med EU-nämnden. EU väntar inte. Men Helena Dyrssen invände att detta kanske inte behövde bli så svårt eftersom partierna ofta är överens om hur Sverige ska ta ställning i de frågor som kommer upp på EU:s dagordning.

/Olof Petersson

Annonser
Det här inlägget postades i Demokrati, Frukostseminarium och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s