”Invandrare skickade över 17 miljarder till sina hemländer” var rubriken på en artikel som en reporter i min närhet skrev häromdagen på en av landets större tidningssajter.
Reaktionen lät inte vänta på sig.
Väl hemma i tv-soffan kunde reportern följa mejlinflödet under resten av kvällen.
”Hur kunde tidningen jämföra Amerikasvenskarnas bidrag till upprustningen av det svenska jordbruket med dagens migranter som ju skickar hem bidragspengar till sina gamla hemländer?” ”Och det vet väl alla att invandrare som skickar hem pengar gör det för att tvätta pengar?”
Tänk att 1000 tecken kan väcka så mycket reaktioner, suckade reportern.
– Skulle ni inte kunna publicera reaktionerna för en gångs skull? Och bemöta dem med fakta, undrade jag som följde reporterns stigande irritation.
Att penningförsändelserna hem till släkten ofta betyder mer än internationellt bistånd är känt sedan tidigare. Så att den här undersökningen visar att migranternas bidrag motsvarar Sveriges halva biståndsbudget låter inte helt orimligt.
Några jättestora pengar handlar det inte heller om per person. I snitt 3 200 kronor per överföring.
Reportern lovade att tänka på saken och undersöka med redaktionen.
– Hur gick det, publicerar ni reaktionerna?, frågade jag nästa kväll.
– Nej, de tyckte inte att det när någon idé. De som är främlingsfientliga får bara vatten på sin kvarn.
Det plingade till i telefonen. Ett nytt mejl på ingång. Och jag kunde inte låta bli att fundera över den allmänna inställningen att det är bättre att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden med tystnad, än att bemöta med fakta.
/Christina Lucas
Samhällsaktörsbloggen 