Valforskare avslöjar myter

Den långa serien av statsvetenskapliga valundersökningar ger ett underifrånperspektiv på den representativa demokratin. Frågeundersökningar baserade på riksrepresentativa befolkningsurval har blivit en huvudkälla för kunskapen om den svenska väljarkåren. Och allt är inte som det synes vara. Valforskningen avslöjar flera myter.

* Myt 1: ”Förtroendet för politikerna minskar”
Attityder som ”partierna är bara intresserade av folks röster men inte deras åsikter” blev förvisso allt vanligare under några årtionden. Men någonting hände i början av 2000-talet. Terroristhotet gjorde att det drog in ett stråk av allvar i partipolitiken. Opinionen svängde. Sedan dess ökar förtroendet för svenska partier och politiker.

* Myt 2: ”Valdeltagandet sjunker”
Så sades det i alla fall efter valet 2002, då valdeltagandet hade gått ner till 80,1 procent. Men i det senaste riksdagsvalet var det 84,6 procent som gick och röstade. Det finns heller ingen entydig trend. Sedan ett halvsekel tillbaka ligger valdeltagandet kring 80–90 procent. Är det ett politiskt intressant val med tydliga alternativ stiger valdeltagandet något.

* Myt 3: ”Väljarna röstar mer och mer på person och inte på parti”
Man skulle kunna tro att den allmänna individualiseringen och det ökade inslaget av personval i det svenska valsystemet skulle lett till en personifiering av politiken. Men icke. Det bara en fjärdedel av väljarna i riksdagsvalet som utnyttjar möjligheten att kryssa för en kandidat på valsedeln. Valundersökningarna visar att de flesta väljare inte kan nämna en enda riksdagskandidat från den egna valkretsen. Eftervalsanalyser visar också att partiledareffekterna är mindre än vad som vanligen påstås.

* Myt 4: ”De flesta svenskar har en partisympati”
Så var det en gång i tiden. Ända fram till 1980-talet svarade flertalet ja på frågan om de kände sig som anhängare till något speciellt parti. Men denna partiidentifikation sjunker undan för undan. Vid valet 2010 var det bara 28 procent som identifierade sig med ett parti. Det här är en dramatisk förändring. De politiska partierna tappar sin förankring i befolkningen.

* Myt 5: ”Valet avgörs under valrörelsen”
Det är visserligen sant att en tredjedel av väljarna byter parti mellan valen och att drygt hälften av väljarna uppger att de bestämt sig under valrörelsen. Men det är bara i undantagsfall som det blir några stora förskjutningar i slutskedet. De flesta väljare har redan en ungefärlig uppfattning om hur de ska rösta. Mycket av valpropagandan har en förstärkande och mobiliserande effekt.

* Myt 6: ”Internet har blivit det viktigaste kampanjmediet”
Sverige är inte USA. I amerikanska valrörelser används internet för att finansiera, organisera och informera. Men mediestrukturen, partierna, partifinansieringen och valsystemet är annorlunda. I Sverige spelar hemsidor och sociala medier visserligen en något ökande roll men för det stora väljarflertalet är television och andra massmedier alltjämt de viktigaste informationskällorna.

Källor:
Henrik Oscarsson och Sören Holmberg: Nya svenska väljare (2013).
Jesper Strömbäck och Lars Nord, red: Kampen om opinionen (2013).
http://www.valforskning.pol.gu.se

/Olof Petersson

Annonser
Det här inlägget postades i #blogg100, Demokrati, Offentlig kommunikation, Värderingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s