Wettex och framtida löften

Jag tänker på det här med starka varumärken och hur mycket man som konsument egentligen står ut med innan man överger märket och väljer något annat. Kundbemötandet, kvaliteten, reklamen, produktutvecklingen men också sådant som offentliga uttalande av varumärkets VD, allt vägs in i bedömningen. Kanske har man haft en lång relation med varumärket, och rätt säkert också testat en konkurrent, men sedan ändå återvänt eftersom det finns något i just det här varumärket som gör det bättre än andra.

Och så tänker jag på hur det var när jag var liten på 60-talet. Bara två-tre generationer tidigare var det fattigt och eländigt i släkten, där den ena släktgrenen fick träsko- och vedbidrag av socialen och den andra under vintern var tvungen att smälta snö för att få vatten till hushållet.

Men på 60-talet var det annorlunda och goda tider. Familjen levde förortsliv och som jag upplevde det rätt så bekymmerslöst. Jämfört med några årtionden tidigare var bekvämligheten stor, varmvatttnet kom direkt ur kranen. Det var ett årtionde sedan hemmafruarnas era och både min och mina kompisars mammor jobbade, liksom papporna.

Vi var många barn i kvarteret som lekte med varandra och vi var en hel del utomhus. När det blev middagsdags avbröts leken av olika ringsignaler då våra föräldrar påkallade vår uppmärksamhet. En familj klingade på en stor triangel, en annan slog på gong-gong, vår familj ringde i en gammal skepparklocka. Vi ungar blev experter på att urskilja vems klocka som klämtade och vem av oss som skulle hem.

Hemma bjöds det på nåt som jag inte kommer ihåg vad det var, men det smakade säkert bra. Maten var inte så himla viktig men efter middagen kom så dagens värsta. Det gick inte att värja sig utan våra munnar skulle torkas rena och av någon outgrundlig anledning gjordes detta med Wettextrasan.

Denna fantastiska produkt som jag lätt kan föreställa mig tog hemmen med storm när den kom på 50-talet och den hjälpte alla hemmafruarna att ha ett välputsat hem. Steget från att torka av diskbänken, spisen, och kylskåpet och i samma svep torka ungarnas munnar när man ändå höll på, kanske inte var så långt. Men stanken av sur Wettextrasa framkallar fortfarande något ångestfyllt hos mig.

Man skulle lätt kunna tro att jag där i barndomen lovade mig att ”När jag blir stor ska jag aldrig använda Wettex”, men hos oss har det faktiskt blivit tvärtom. Idag förbrukar jag säkert dubbelt, eller trippelt eller kanske till och med fyra gånger så många Wettex-trasor jämfört med vad mina föräldrar gjorde. Så fort trasan misstänks för att kunna avge en liten svag doft av sur trasa så slängs den och en ny fräsch plockas fram.

Och den är fortfarande en fantastisk innovation – bara man använder den till rätt saker. Att torka köksinredningen med – inte munnar.

/Lotta Elofsson

Det här inlägget postades i #blogg100, Värderingar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s