Är vårdgivarna redo att möta Goethe?

Framtidens sjukvård består också av patienter och nya kommunikationssätt.

Det talas mycket om framtidens sjukvård. Inte minst i Stockholm där en stor del av sjukvården är under kraftig förändring.  Inte sällan refererar man till den ganska kyliga och tekniska etiketten ”framtidens sjukvårdssystem”. En framtid som för den oinvigde lätt kan uppfattas bestå enbart av volymer, flöden, upphandlingar, vårdval, avancerad sjukvård i hemmet (ASIH) och e-hälsa.

Jag efterlyser diskussionen om framtidens patienter.  Jag skulle vilja höra ett mer aktivt och levande samtal kring framtidens patient utifrån ett avnämar-/kundperspektiv. Alltså inte enbart framtidens patient baserat på sjukdoms- och vårdprofiler även om det också är viktigt.

Vad har framtidens patienter för krav på delaktighet i vårdmötet och på transparensen runt den medicinska bedömningen?

Möjligheten till vårdval gör att patienter kommer att använda sig mer av sk öppna jämförelser då man beslutar var man ska gå och röntga sin ömmande armbåge. Man kommer lyssna mer på andras omdömen och faktiskt ha förutsättningar att navigera därefter.

Jag tror man kan likna framtidens patient med en unisexvariant av den under 1700-talet aktive tyske diktaren Goethe. Fast i uppkopplad variant vill säga. En känslig, upplyst och påläst person som omedelbart efter sitt besök kommer avlägga och delge omdöme utifrån en rad olika parametrar via någon form av ”device”.

Min erfarenhet är att många vårdgivare borde göra mycket mer för att förbereda sin personal för att möta framtidens patienter och besökare.  Vi är redan inne i något som är att likna vid ett skifte i vårdens ”bemötandeparadigm”.

I korridorer där patienters lite loja ”Tack för jag fick komma” har ekat under decennier kommer man nu allt oftare höra vårdgivarens ”Tack för att du kom”. Hur detta tack kommer levereras, låta och uppfattas avgörs bl a av hur väl förberedd personalen är på det som just nu händer. Att de känner delaktighet och lust till förändringen och förstår sin roll och sitt ansvar i relation till patientens upplevelse av vårdtillfället. I alla dess delar.

Redan nu borde flera vårdaktörer ställa sig frågan – klarar vi och våra medarbetare av att möta Goethe? Vad kan vi lära? Hur skapar vi trygghet runt en person som har alla sinnen öppna? Min övertygelse är att detta låter sig göras men det kommer ställa nya krav på vårdgivarnas sätt att kommunicera. Såväl internt som externt.  Säkert är att omställningen inte kommer att ske automatiskt utan kräver ett stort mått av utvecklingens-, medvetenhetens- och kommunikationsvetenskapens poesi.

/Matthias Samuelsson

Det här inlägget postades i #blogg100, Offentlig kommunikation, trender, Vård. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s