När grävskoporna skymtas

Städerna växer och urbaniseringen är mer påtaglig än någonsin. Byggkranar och buller har blivit en del av stadsbilden. Men förändringar skrämmer. Mitt trygga hem, mina cykel- och gångstråk hotas av det nya. Varför just här, vadå förtäta, kan man inte bygga någon annanstans?

Frågorna är många när det gäller stadsbyggnad och svaren är egentligen ganska enkla. Ja, vi måste bygga om vi vill att staden ska växa. Och en stad som växer ger tillväxt. Såväl socialt, kulturellt, kreativt som ekonomiskt och miljömässigt. Gammalt är inte heller alltid bäst.

Tyvärr blir det ofta fel och även de mest motiverade projekten riskerar att skymmas av kritiken. Nyhetsrapporteringen handlar om historiska värden som försvinner och liknelser görs med 60-70-talets saneringspolitik. Fram växer motståndsgrupper, framförallt i sociala medier. NIMBY- Not In My Backyard – känns begreppet igen?

Hur kommer det sig att kritiken tar över och överskuggar alla positiva värden som faktiskt skapas när staden växer? Mitt svar är kanske inte oväntat med tanke på att jag arbetar på Gullers Grupp och ofta med denna typ av frågor. Det handlar om kommunikation, eller snarare bristen på kommunikation.

De informationsinsatser som görs i olika projekt är allt för ofta utformade så att de:

  1. inte når dem som är eller känner sig berörda.
  2. inte beskriver det större perspektivet och stadens kontinuerliga utveckling.
  3. saknar inslag som ger platsen den respekt den förtjänar – historia, minnen, dåtid och nutid.
  4. saknar proaktiva inslag som gör projektet intressant att följa och inte bara av dem som ställer sig kritiska till projektet.
  5. är allt för visionärt, snyggt, perfekt och därmed för långt från den verklighet människor lever i och kan identifiera sig med.
  6. har ett dåligt anpassat språk med tekniska termer och svåra ingenjörsord.

Kärnan i problematiken är rädslan.

Medborgare räds det nya och tjänstemännen räds att kommunicera det nya.  I mitt arbete ser jag ofta hur tjänstemän är rädda för att kommunicera fel och att skada projektet genom att bjuda in målgrupperna för mycket i processen (överklagningar, förseningar etc). Det blir tyst. Utställningar förläggs till kommunhuset eller biblioteket istället för platser nära dem som berörs av byggplanerna.

Jag har ett litet ordspråk. För att nå ut måste man också (våga) gå ut. Istället för att endast göra det lagen tvingar en till, ex. samrådsutställning, bör projektkommunikationen marknadsföras på ett sätt som attraherar fler än bara de egna och dem som aktivt söker fel och brister. Vi vet att huvuddelen av invånarna ofta är positiva till stadsutveckling men att det är kritikerna som syns och hörs. Och om kommunikationen uteblir, vilka är det då som hörs? Vilka utgör då opinionen när väl grävskoporna skymtas?

Annonser
Det här inlägget postades i Bloggen och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s